SVENSK MAFFIA
Lasse Wierup och Matti Larsson
I grunden är detta en sammansättning av reportage av Sveriges kriminella gäng, baserad på fakta, intervjuer och kartläggning tillhör den definitivt den journalistiska genren. Det omspännande kriminella nätet är på tok för stort för att rymmas i en vanlig tidning. Deras skildring täcker in oerhört många aspekter och synvinklar från både polis, åklagare och gärningsmän. Även tidigare ohörda vittnen träder fram i denna skildring.
Målet är alltså att kartlägga den stora spridningen av det kriminella nätverket i Sverige. För uppgiften måste det traditionella journalistikmediet åsidosättas. Uppgiften är för stor för att det ska vara möjligt att hålla på ”traditioner”. Bokformen i sig är inget som utgör någon grund för fiktion. Det krävs dock att fler sidor fylls ut men om syftet uppfyller detta snarare än viljan att bli publicerad torde det inte finnas något bekymmer. Wierup och Larsson lyckas med detta, de skulle självklart kunna kapa en hel del miljöbeskrivningar och dylikt som ryms i boken. Författarna använder bokformen mer som en resurs att få ut all information, på ett läsvärdigt och spännande sätt än låter sig styras av viljan att bli publicerade. Alternativet hade varit att med samma material publicera det i en följetong, i en egen bilaga till en tidning. Men boken är som en drog, jag vill ogärna lägga den ifrån mig – även fast jag har läst den tidigare. Med följetongsalternativet hade läsandet blivit utdraget och jobbigare. Det är en stor fördel att hela tiden, snabbt, kunna bläddra tillbaka för att jämföra de olika gängen. Nu är det också lättare att spara den, i pocketversion tar den ingen plats, istället för en samling tidningsbilagor.
Att texten, på grund av bokformen, skulle bli fiktion har alltså snarare med författaren än mediet att göra. Det finns otaliga böcker skrivna av journalister som, exempelvis, intervjuat någon som blivit sexuellt utnyttjad som barn, eller en avhoppande elitsoldat som berättar vad som egentligen sker i förbandet. Hela berättelsen ryms inte i en tidning och det är kanske inte heller vad en tidningsläsare vill läsa om. Att skriva en bok skapar istället ett annat forum, men med samma arbete, en ny målgrupp som faktiskt vill läsa det som står. Forumet kan nå fler människor och har författaren något att säga kan denne göra det. En journalist bör inte vara låst till en kanal lika lite som en snickare enbart inte ska vara tvungen att bygga hus.
Eftersom böcker ofta består av historier måste det givetvis framgå vilken skrivform som gäller. Är det en journalistisk litteratur ska samma krav som gäller vid en tidning ställas. Det enda som händer är att journalistiken utvecklas, den får större plats och ett utrymme som inte nås i en tidning. Möjligheterna blir gigantiska med möjlighet till ännu djupare grävningar, ett större forum för att nå ut med sina texter. Jag ser inga begränsningar med ”New Journalism” utom att det ska framgå tydligt vad som gäller.
